Markus

Ålder: 19 år
Bostadsort: Eskilstuna

Vid 12 års ålder så fann jag min första kärlek, Basket. Basketen blev en väldigt stor del av mitt liv och jag levde för sporten. Trots att jag hade börjat i ett lag som hade grunderna sen många år tillbaka så fann jag min plats i laget väldigt snabbt och utvecklades lika så. Vid 16 års ålder var det dags att börja fatta beslut om framtiden. Jag ville plugga i Luleå för att samtidigt utveckla basketen i hopp om att en dag spela i herrligan. Den drömmen sprack snabbt då jag fick en dotter samma år. Nu var man pappa och 16 år.

Läs intervjun med Markus

Lina

Ålder: 22 år
Bostadsort: Borås/Göteborg

Jag har missbrukat hårt i åtta år av mitt liv men lagt av med det. Jag kommer ursprungligen från Eskilstuna och har en ganska typisk uppväxt för att vara missbrukare. För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att så här kan mitt liv inte sluta, som en knarkare? Nej, aldrig!

Läs intervjun med Lina

Cho

Ålder: 26 år
Bostadsort: Eskilstuna

Jag var runt 19 när detta började. Till slut så stod jag inte ut med kramperna längre, de påverkade mitt liv väldigt negativt. Jag fick sluta att åka inlines, en hobby som jag hade haft sedan jag fyllde 13 år. Kramperna ledde till sömnproblem och mitt humör var inte det bästa. Jag gick till en fotspecialist, men han hittade inga fel utan han remitterade mig till neurologen. Där började min långa resa.

Läs intervjun med Cho

Markus

Den drömmen sprack snabbt då jag fick en dotter samma år. Nu var man pappa och 16 år. Det skulle bli en stor förändring och det visste jag men det som hände oss var väldigt olycksamt. Det började med att en läkare hade blandat ihop patienter så han sa: "Chansen att hon klarar sig är väldigt liten, hon kommer väga runt 500 gram". Vilket inte stämde alls. Hon vägde 1400g så chanserna var helt annorlunda. Hon föddes 3 månader för tidigt och fick därför ligga i en kuvös tills hon var stark och färdig utvecklad. Det blev 3 slitsamma månader med mycket tid på sjukhuset. I slutet av december var det äntligen dags, vi skulle få åka hem. Lite över ett år efter att min dotter hade kommit hem så beslöt jag och hennes mamma att gå skilda vägar.

Mitt missbruk började av ett enkelt skäl, jag mådde skit. Det började på skoj sen blev det mer och mer eftersom det var den enda som fick mig att må bra. Det var min räddning bort från alla tankar och känslor som jag hade. "Missbruk startar vid enkla sömntabletter. Varför ska man leva livet när en dröm är bättre"

Det är två rader som jag skrev när jag mådde som sämst i mitt liv. Dom speglade sig så bra i den verklighet som jag levde i. En verklighet utan lycka, utan framtidstro, bara motgånger. Man var bara på väg längre ner i skiten tills den punkten kom då man inte kunde ta sig upp. I mitt huvud var det redan för sent, jag var redan där.

Dagar gick med kändes som veckor, kunde sitta i timmar och bara stirra in i väggen. Det har gått för långt när man står vid sitt fönster mitt på ljusa dagen men man ser bara mörker. Jag upplevde allt som gråa dagar, i mitt huvud var det svart och den enda utvägen var att ta mitt eget liv. Drogerna som till en början fick mig att må bättre gjorde efter ett tag motsatt effekt. Jag slutade ta till mig mina nära och kära, blev helt personlighetsförändrad och mycket aggressiv. Vilket ledde till mycket bråk på stan och man har kvar sina fiender än idag. Tillslut blev det så att jag knappt gick ut, för den risken att jag skulle träffa någon människa. Jag började rasa i vikt, träningen på gymmet som jag tidigare älskade rann ut i sanden. Jag levde i min egna bubbla som endast bestod av dåliga tankar, jag var förblindad av mina egna tankar och min syn på saker.

Det som tillslut fick mig att sluta var att jag tog en form av överdos. Jag kände hur mitt hjärta började slå mer sakta sen fick jag en underbar känsla. Den går inte att beskrivas med ord, allt kändes bara så underbart bra och det fanns inga problem. Sen vaknade jag upp tre dagar efter och kom på vad det faktiskt var som hade hänt. Det var först då som ljuset tändes. Jag kom på att om jag fortsätter såhär så kommer jag tillslut förlora min dotter. Det blev min hjälp och våran Relation idag är bättre än vad den någonsin har vart.

Jag var länge emellan jobb kurser som jag antingen gick till någon gång ibland eller inte alls. Jag fick höra att jag stod i kö till något som hette Nuevo, vilket jag inte direkt hurrade över. Efter några månader så fick jag ett samtal om ett möte med en handledare på Nuevo. Jag var väldigt skeptisk till det hela och såg ingen mening med att egentligen gå dit. Vid mötets slut så frågade handledaren om jag fortfarande var intresserad av att börja på Nuevo. Som då läget var så tänkte jag att om jag inte tackar ja till det här så kommer jag ändå få gå på något annat så varför inte. Under den första tiden på Nuevo så satt jag mest för mig själv vid en dator. Inte för att det var uppgiften, utan för att jag inte var intresserad av något som personalen hade att säga.

Efter drygt en månad så gav jag det en chans och det var det bästa jag kunde ha gjort. En helt ny värld öppnade sig med olika möjligheter och min framtidstro var äntligen tillbaka. Jag började utvecklas och blev en person som jag bara några år innan inte ens hade kunnat drömma om att bli. Jag har fått hjälp med så obeskrivligt mycket genom min resa på Nuevo. Träningen som försvann har jag fått tillbaka, nu bättre än någonsin. Jag har tagit truckkort och vem vet vilka nya saker som väntar på mig längre fram.

Jag vet att det alltid kommer vändningar i livet. Men under ett år så kände jag att det inte skulle komma någon mer vändning för mig. Jag kan inte beskriva hur glad jag är att jag hade fel. Fyra stycken fantastiska människor som inte dömer en för något man tidigare gjort, ger inte upp när dom inte får kontakt och lämnar ingen utanför. Alla dom egenskaperna har fått mig att stå på den plats som jag står på idag. Nu kan jag vakna på morgonen och känna att idag kommer det bli en bra dag. Jag har en mening med dagen och det finns ingen som kan stoppa mina drömmar och mål!

Cho

Hmm, where to start? Mitt namn är John Cho Sundmark och är 26 år gammal, jag kom till Sverige från Syd Korea då jag var sex månader. Jag har haft en bra barndom och det gick bra i skolan upp till åttonde nionde klass, då blev jag väldigt skoltrött. Jag skolkade mycket och umgicks med fel folk, betygen började gå åt pipan och jag gick ut 9:an med värdelösa betyg, Vilket ledde till att jag hamnade på IV på St-Eskil Gymnasium. Jag pluggade upp grundämnena under en tid och började på Estetiska programmet, hade velat gå Media, men jag hade inte poäng så att det räckte till. Skoltrött som jag var så slutade det med att jag hoppade av efter drygt en termin. Jag blev hemmasittandes och satt vid datorn för det mesta, efter ett par år så började jag få problem med mina fötter, de krampade något så in i helvete. Jag var runt 19 när detta började. Till slut så stod jag inte ut med kramperna längre, de påverkade mitt liv väldigt negativt. Jag fick sluta att åka inlines, en hobby som jag hade haft sedan jag fyllde 13 år. Kramperna ledde till sömnproblem och mitt humör var inte det bästa. Jag gick till en fotspecialist, men han hittade inga fel utan han remitterade mig till neurologen. Där började min långa resa.

Jag fick genomgå en rad med tester bland annat magnetröntgen som inte visade något fel. Neurologen trodde då att det var frågan om något ärftlig, vilket jag omöjligen kan veta då jag är adopterad och inte har kontakt med mina biologiska föräldrar. Efter många besök hos neurologen så började han skriva ut olika mediciner som jag fick testa, listan är lång, jag fick testa rätt många Benzodiazepin baserade preparat (lugnande medicin som är starkt beroendeframkallande). Den medicin som funkade bäst var Flunitrazepam (Rohypnol), kramperna var fortfarande där men inte lika starka, Jag gick runt hög och trodde att jag mådde bra under en lång tid, tills jag började utveckla tolerans.

För er som inte vet vad det är när det gäller Benzo så drar jag det lite kort. När du har tagit benzo preparat under en längre tid så kommer du behöva ta en större mängd för att uppnå samma effekt som i början. Neurologen skrev över mig till vårdcentralen, jag fortsatte knapra tabletter. Det hela slutade med att jag tog 10 st tabletter per dag, En burk som skulle räcka 100 dagar räckte tio istället. Mitt beroende blev till slut ett rent helvete. Jag fick starka humörsvängningar, jag var deprimerad och jag hade sömnstörningar. Slutligen fick jag kontakt med en psykiatrisk mottagning genom Vårdcentralen. Jag fick hjälp med att trappa ner medicinen, Jag mådde värre än aldrig förr. Det kändes som en lång mardröm. Jag sov 2 timmar per natt, hade panik ångest och självmordstankar, jag ville bara att det hela skulle ta slut, för alltid.

Att trappa ner och bli fri från Flunitrazepam är nog det svåraste jag någonsin har tagit mig igenom. Efter att ha blivit fri från benzoträsket så mådde jag inte vidare bra.. jag hade ångest som att något hade satt en kniv i bröstet på mig. Jag började få antidepressiva preparat, Dom hjälpte till en början.. sedan gjorde dom inget för mig. Efter ett längre tid var jag trött på att må dåligt och tog till alkohol för att fly från mina problem, Jag valde den lätta vägen ut, en väldigt temporär lösning. Jag drack för att klara av dagen. Detta ledde till att jag gick upp väldigt mycket i vikt. En morgon efter en längre tid av alkoholmissbruk så tittade jag mig i spegeln, Jag såg en fet och ovårdad person. Jag minns att jag frågade mig själv i huvudet "Är det här verkligen du?". Jag beslutade mig för att lägga alkoholen på hyllan och svälte mig under en kort period, jag stod inte ut med att vara stor. Efter en lång tid så började jag dricka igen. Inte lika mycket och inte i samma mängder dock. Jag hade även kontakt med en doktor på vårdcentralen som skrev ut sömntabletter.

Efter en längre tid så blev jag remitterad till Beroende Centrum där jag fick hjälp med att trappa ner olika sömntabletter och även sluta med alkoholen, mitt missbruk gick så långt så att jag tom fick ta Antabus för att låta bli. Jag vill även nämna att den hjälp som jag fick av sjuksköterskan Karin Whalund var den bästa hjälp som jag någonsin fått, Hade inte klarat det utan henne. Jag är evigt tacksam! Under tiden som jag gick på Beroende Centrum för nedtrappning av mediciner så fick jag kontakt med Socialtjänsten och fick försörjningsstöd, jag mådde fortfarande inte bra, jag flydde igen. Jag började fylla mina dagar med datorspel istället, Jag fick tankarna på annat. I Januari 2009 blev jag äntligen utskriven från Beronde Centrum, Jag fortsatte mitt spelmissbruk och trodde att jag mådde bra. Jag spelade tolv timmar per dag under en längre period, till slut ställde jag mig frågan "Är det värt det?", Jag kom fram till att det inte var det och slutade spela tvärt. Vill avsluta med att tacka mina föräldrar som har varit med mig under min långa resa i vått och torrt och aldrig gett upp hoppet trots att jag har varit sjukt jäkla destruktiv. Kommer aldrig att glömma allt som dom har gjort för mig!.

A New Life Begins

Efter en hel del tänkande så kom jag fram till att det var dags att sluta tycka synd om sig själv och ta tag i mitt liv, Mitt första steg var att komma tillbaka till den form jag var i vid 19 års åldern. Jag började motionera en två timmar per dag, fixade till min kost och lovade mig själv att jag skulle vara i form till sommaren, jag hade kastat bort så många somrar på att sitta inne och må skit. Nu var det dags att leva igen!Under tiden jag bantade fick jag lära mig en hel del om mig själv. En dag vaknade jag och ångesten var borta, det kändes rent ut sagt sjukt, Jag var inte van vid att må så här bra utan hjälp av någon medicin eller dylikt.

Under Januari 2010 fick jag ett brev från Socialtjänsten, de hade ställt mig i kö till något som hette Nuevo Projektet. Jag hade inte den blekaste om vad det var, jag brydde mig inte så mycket. Jag fortsatte att banta och när sommaren kom så var jag i form och fick njuta av hela sommaren. Känslan var helt fantastisk, jag hade helt glömt bort hur det var att leva. Jag fortsatte med min träning och jobbade på att komma igång med den sociala biten, om ni inte har levt isolerat en längre tid.. Så tro mig, det sätter sina spår.

Nuevo

I september 2010 fick jag ett samtal från Emma Larsson på Nuevo. Hon bad mig komma på intervju. I vanliga fall hade jag fått ångest över en sån här sak, men jag kände mig faktiskt nyfiken och glad. Efter intervjun fick jag veta att jag hade blivit antagen. Jag har nu gått på Nuevo i drygt två månader, mitt liv har aldrig sett bättre ut. Jag har utvecklats väldigt mycket under min tid. Vi tränar på gym tillsammans, gör olika aktiviteter, har föreläsare på besök och ibland tar vi det lugnt.

Nuevo känns som en andra familj numera. Handläggarna, Emma, Peter, Carina och Marita är helt otroliga. De brinner för vad de jobbar med och det märks verkligen. De är öppna allihopa och de är lätta att prata med om allt i stort sett, alla har ett sinne för humor och är väldigt bra på att coacha. Jag kan inte rabbla upp allt jag har lärt mig på de här två månaderna, det blir en lång lista. Men det har varit de två mest givande månaderna i mitt liv.

Jag har fått mycket bättre självkännedom, fått rutiner, jag ser på saker och ting annorlunda, blivit mer social, lärt mig att se framåt och kommit fram till vad jag vill pyssla med i framtiden. Har även träffat en hel del deltagare som är väldigt trevliga. Jag vill även säga att jag vill att Nuevo ska få en permanent status, jag tycker att fler folk ska få den chansen som jag fick och ett stort tack till Emma, Peter, Carina och Marita som har gjort detta möjligt.

Idag så är jag helt fri från beroendeframkallande medicin, är nykterist och har kontroll över mitt spelande. För ett år sedan kunde jag inte tänka mig att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Jag har beslutat mig för att leva resten av mitt liv till fullo. Varför vara hög på droger när du kan vara hög på livet?